Etikettarkiv: skola

Värmekameror. Äntligen.

Vill inte skryta och tänker inte påstå att jag har uppfunnit värmekameror/larmkameror. Men att jag har drivit på frågan, arrangerat seminarier om tekniken och tjatat en hel del tror jag nog har hjälpt till. Nu blir det en storsatsning i Örebro.

För mig är det där en fråga om att minska skadegörelsen, spara skattepengar och skapa en bättre miljö (och mer resurser) i skolor och förskolor. Men jag tror också att det är det mest effektiva sättet att motarbeta utvecklingen mot ett storebrorsamhälle: om vi kan minska skadegörelsen med värmekameror/larmkameror behöver vi inte sätta upp integritetskränkande övervakningskameror.

Om medelklassens resa och ”politics of aspiration” (del 4)

Manifest från en sjuksäng, del 4: Om medelklassens resa och ”politics of aspiration”

”Du har köpt Lonely Planet, åker till ett söderland rätt snart
jag låtsas att det är av kärlek till stan som jag stannar kvar
jag sträcker ut mig, säger ’det är till att vara märkvärdig’,
’åka härifrån när solen är så härlig som den är, men du är som du är’”
Säkert! i låten ”Isarna” (Annika Norlin 2010)

En del invänder säkert att det ju inte är medelklass Annika Norlin beskriver i låten, utan snarare att bo kvar eller att lämna stan. Men på många sätt är ju det bara en fråga om tidsperspektiv. Sverige ser väldigt olika ut men huvuddelen av Stockholms nuvarande befolkning har sitt ursprung någon annanstans. Många har flyttat dit för att de fått ett intressant jobb, andra flyttade för studier på universitet, andra är födda av föräldrar som lämnade någon annan ort när de var unga. Av ungefär samma skäl som de som lämnar idag.

Det är alltså ingen särskilt sorts människor som bor i Stockholm. Men stockholmare präglas av att bo i Stockholm, liksom göteborgare präglas av sin stad och hälleforsbor präglas av sin. Det påverkar önskemål, behov, drömmar och idéer om hur livet skulle kunna vara. Det där är ju självklart, egentligen. Likväl behöver det påpekas eftersom så många glömmer bort det.

Det var faktiskt inte jättemånga år sedan vi hade en debatt i det här landet om att det var orimligt att ”resten av landet” (genom staten) skulle bidra till att järnvägsspåren genom Stockholm moderniserades och gav plats för fler tåg. ”Det kan väl stockholmarna betala själva, de får väl höja sin låga skatt”, menade somliga. (När det gällde Citytunneln i Malmö resonerade landet, intressant nog, annorlunda – det var självklart en statlig investering…).

Med åren insåg fler och fler att det faktiskt var rimligt att resten av landet var med och finansierade nya spår i Stockholm – som är en förutsättning för att till exempel örebroare ska kunna pendla till jobb i Stockholm. Men på andra områden är oförståelsen lika stor idag.

Nu menar en del socialdemokrater att vi ”inte ska anpassa politiken efter stockholmarna” (eller medelklassen, byt efter behov…). Vi ska stå fast vid våra ideal, sägs det. Om det inte passar medelklassen får de minsann anpassa sig till oss, antar jag att det betyder.

Fast det är inte att stå fast vid socialdemokratiska ideal. Socialdemokratin är inte en förkämpe för någon särskild grupp: den svenska socialdemokratins unika framgångar beror på att vi lyckats förena en politik för utveckling och tillväxt med en tydlig politik för jämlikhet och fördelning. Att vi förmått visa för en stor – och bred – majoritet av svenska folket att Sverige tjänar på rättvisa. Att alla tjänar på att fler får leva rikare liv.

Vi har helt enkelt inget existensberättigande om vi inte lyckas förena alla gruppers intressen och bära fram en berättelse om hur vår idé om ett Möjligheternas land faktiskt är bra för alla.

Ett socialdemokratiskt parti som säger sig företräda majoriteten av befolkningen måste lyssna på både vad medelklassen tycker (oavsett var de bor) och på vad de som bor i storstad tycker (oavsett klasstillhörighet). Och det är rätt uppenbart att vi antingen inte begripit eller inte förmått möta särskilt mycket av den oro som stora delar av medelklassen, i synnerhet den i storstäderna, känner. Om vi inte förmår förena medelklassens intressen med dem som har det tuffast i samhället är vi inte längre det socialdemokratiska parti jag gick med i. Och definitivt inte det socialdemokratiska parti som byggde detta land.

Så visst sjunger Annika Norlin om att resa utomlands eller att stanna kvar. Men det är lika mycket en beskrivning av många människors drömmar om något annat.

I brittiska Labour diskuteras hur partiet tappat förmågan att besdriva (och beskriva) sin ”politics of aspiration”. Bäst kanske det översätts med ”en politik som uppmuntrar ambition”, men det syftar egentligen på något mycket bredare (läs gärna mer i den här texten om ”Labours southern flaw”); det handlar om drömmar, ambitioner och en vilja att barnen ska få det bättre än man själv har.

Men också om att man, när man får barn, ska ha möjlighet att göra det bättre för familjen. Det är inte typiskt för stockholmare, göteborgare eller engelsmän. Det är inte heller typiskt för ”medelklassen”. Tvärtom: det är olika för alla och därför måste det i en framgångsrik ”politik som uppmuntrar ambition” finnas utrymme för att en del drömmer om att ha råd med städhjälp, medan andra tycker att det är viktigare att ha råd med två bilar (för att man till exempel bor på landet) eller att det faktiskt finns stockholmare som vill bo i hus – trots att snittpriset på en nybyggd villa i Stockholmsområdet är uppåt 4 miljoner kronor.

Vi påverkas av var vi bor, vad vi jobbar med, vilka vi umgås med, vilka våra föräldrar är och mycket annat. För socialdemokratin har det alltid varit ett övergripande mål att se till att sådana faktorer inte sätter begränsningar för den enskildes drömmar. Det är vad begreppet Möjligheternas Land handlar om, och det var vad Hjalmar Branting menade med att alla ska få förverkliga ”sina bästa stämningars längtan”.

En politik som bidrar till det måste då acceptera att det faktiskt kan vara legitimt att göra det billigare med städhjälp, även om alla inte vill eller kan använda det. Det borde åtminstone vara mer legitimt än att till exempel skattesubventionera tjänstebilar, det är ju inte riktigt alla som vill eller kan använda dem…

En sådan politik måste visa att den inte ser ner på någon på grund av var i landet man bor, om man bor i lägenhet eller villa, om man är lärare eller barnskötare eller om man är ingenjör eller NC-operatör. Och då är det lika okej att stanna kvar på hemorten och jobba som lärare som att flytta till Stockholm och jobba på tillfälliga jobb inom media. Och socialdemokratisk politik måste vara till nytta för båda. Så enkelt är det. Alla ska med.

Imorgon om vad jag tror är en avgörande del för en sådan politik: att få göra egna val samtidigt som vi tar gemensamt ansvar för välfärden.

PS. ”Manifest från en sjuksäng” kommer av att jag skrev detta när jag tillbringade några lååånga dagar i en av USÖs sängar för några veckor sedan. Nu mår jag bra, tackar som frågar…

Hej å hå – barnterapi är säkert inte så svårt…

Fastnade framför Skolfront på tvn ikväll. Skolfront är ett program som jag alltid fastnar framför – fast aldrig kommer ihåg att planera in tittning på. Ikväll handlade det om metoden SET (Social och emotionell träning), som massor av skolor och kommuner betalar dyra pengar för och som Statens Folkälsoinstitut tydligen rekommenderar. Metoden säljs med påståenden om att den är evidensbaserad, vilket  avfärdas av bland annat Skolverket och Statens institut för medicinsk utvärdering (SBU).

Frågetecknen kring metoden är många, barnpsykologer menar (i programmet) att den till och med kan vara skadlig för barnen. Hur det är med det får någon annan – mer professionell – avgöra. Kanske är metoden jättebra (även om den verkar dyr). Kanske har SET-skaparen, Birgitta Kimber, skapat en jättebra metod. Kanske.

Min invändning är mer principiell: är det verkligen okej att använda metoder som inte är ordentligt utvärderade och evidensbaserade på våra barn? Inom vården ska man använda sig av metoder, behandlingar och insatser som baseras på evidens och beprövad vetenskap. Det handlar om att metoder ska vara testade innan man använder dem – när man söker vård ska man veta att den personal man möter är utbildad och vet vad som faktiskt fungerar. Därför finns ett statlig institut (SBU) som ägnar sig åt att utvärdera medicinska metoder och sprida kunskapen om detta inom vården (och i samhället). Så är det inte vare sig i skolan, förskolan eller socialtjänsten (för att ta några exempel).

Jag tror att de flesta lärare, förskollärare, socialsekreterare och andra som jobbar inom den skattefinansierade verksamheten gör ett bra jobb. De flesta har god utbildning och ordentlig erfarenhet och vet att de använder metoder som fungerar och är bra. Men jag vet också att det finns undantag. Dessa undantag är en viktig anledning till att förtroendet för vård, skola och omsorg ibland brister. Inget kan vara viktigare för socialdemokratin än att se till att vi garanterar kvaliteten inom den skattefinansierade välfärden – så att var och en känner att de kan lita på det. Jag tycker att denna typ av kvalitetsarbete mycket väl skulle kunna innebära någon typ av individgarantier, men det är inte den avgörande poängen.

Den avgörande poängen är att vi ska använda våra skattepengar på rätt sätt och att vi ska se till att barn, sjuka, gamla och alla vi andra som är beronde av välfärdens tjänster får bästa möjliga kvalitet. Gustav Möller sa det så klokt att man inte behöver hitta på det igen: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”.

Jag har då och då fört fram begreppet ”frigörande välfärd”. Med det menar jag den del av välfärden som bidrar till frigörelse och som ger individer nya möjligheter att ta ansvar för sitt liv. Frigörande välfärd förändrar samhället och ger fler möjlighet att leva rikare liv. Man kan självklart diskutera definitioner på detta. Att en bra skola bidrar till individers frigörelse håller nog de flesta med om, men är inte sjukförsäkringen ”frigörande välfärd”? Är a-kassan ”frigörande välfärd”? För mig är inte definitionen avgörande – för mig handlar det om att lyfta blicken när vi pratar om skolan, förskolan och andra välfärdsinvesteringar som uppenbart kan förändra människors liv till det bättre.

Och när vi lyfter blicken och funderar på hur vi kan skapa en skola som ger fler barn och ungdomar rikare liv (nu och när de blir vuxna) så blir det rätt självklart att vi inte kan använda precis vilka metoder som helst. Om jag som förälder ska lita på skolan och förskolan måste jag veta att enskilda lärare eller lärarkollegier inte på egen hand hittar på metoder som egentligen kan betraktas som terapi – utan att lärarna har utbildning för att hantera de situationer som kan uppstå (terapi omges med rätt stränga regler).

Skolfront visade på många frågor och oklarheter kring SET-metoden. Om kritiken mot metoden stämmer vet jag inte – men en sak verkade alla vara överens om (till slut): att metoden inte är vetenskapligt utvärderad. För mig är det tillräckligt: innan en kommun köper in en dyr metod för användning på barn och unga bör man försäkra sig om att metoden är baserad på evidens och baserad forskning, eller åtminstone att den ger effekt och inte förvärrar problem. Låt oss hoppas att Skolfronts granskning leder till att SET-metoden utvärderas ordentligt.

För några år sedan bloggade jag om evidens och att använda metoder som ger effekt när det gäller barn och ungdomar mer allmänt, läs det inlägget här.

Men varför har det blivit sämre, Lennart?

När Sveriges kommuner och landsting (SKL), rankar kommunerna efter resultaten i grundskolan hamnar Örebro på 244:e plats. Det är ju inte så bra.

Ansvarig politiker för skolan heter Lennart Bondeson. Han är kristdemokrat. Han inser också att resultatet inte är så bra. Så här kommenterar han det: ”Det är inget bra resultat naturligtvis. Vi vet att Örebro ligger lågt och har gjort det under flera år”. Hans lösning på problemet är att fortsätta det arbete han och hans högerkollegor drivit sedan 2006.

Det finns ett litet problem med det. Lennarts metoder och politik för skolan har lett till sämre resultat, större klyftor och missnöjda föräldrar och lärare. Det har blivit sämre under Lennart Bondesons ledning. Han och hans kollegor är ansvariga för en politik som lett till att de som tidigare hade det svårt i skolan har fått det svårare, att skolor har lagts ner utan vare sig information eller dialog och att färre elever lämnar skolan med godkända resultat.

Jag säger som Carl Bildt en gång sa: ”Detta är ett misslyckande. Och ett misslyckande ska kallas ett misslyckande.”

Jo, förresten. Den högerkoalition som styr Örebro nu tycker att verksamheten bör klara sig med mindre pengar. De hävdar envist att Örebro kommun inte behöver mer pengar; att skola, förskola och äldrevård inte behöver mer resurser. Med andra ord: enligt dem är inte problemet för lite pengar. Då återstår en faktor: ledarskapet. Och i och för sig har de ju en poäng där; ledarskapet i Örebro kommun har inte skött sig. Det är därför Örebro behöver en ny färdriktning den 19:e september. Jag kan inte vänta.

Killen i den vita hatten (20 år senare)

Det finns de som inte förstår poängen med klassåterträffar: ”varför ska jag umgås med folk som någon skolbyråkrat bestämt ska vara min klasskamrat”. De har ju en poäng, men eftersom det finns rätt få sammanhang som vi valt helt själva så riskerar den typen av argumentation leda till rätt mycket ensamhet. Vänskap och relationer är ju väldigt sällan logiska – i allmänhet är det slumpen som styr vilka människor man träffar. Och på det sättet är klasslistor ungefär lika vettiga som grund för fester och umgänge som namnet på ens arbetsgivare. Eller med andra ord: attans vad kul det kan vara med klassåterträffar!

Lördagskvällen tillbringade jag i Karlskoga, tillsammans med 12 av de 20 som jag tog studenten med 1989 (E3B på Bregårdsskolan i Karlskoga). Och det är några saker jag funderat på efter träffen. Om man bortser från det uppenbara (att 20 års-återträff betyder att jag inte är så ung längre…) så kan man konstatera att 20 år förändrar människor rätt mycket. Man kan också konstatera att 20 år inte förändrar människor särskilt mycket.

På 20 år hinner mycket hända med intressen och karriärval: 2 på återträffen jobbar med sådant vi fick utbildning i (och båda på samma revisionsföretag…), några till har väl haft en del nytta av utbildningen på olika sätt i yrkeslivet (jag till exempel) men i övrigt så var det märkligt många som valt helt andra yrkesbanor. På 20 år händer också rätt mycket med en grupp: alla pratade med alla ungefär lika mycket – de ”grupperingar” som fanns 1989 spelade inte så stor roll nu (å andra sidan var de inte särskilt fasta då heller).

På 20 år hinner dock inte riktigt lika mycket hända med utseende och sätt att vara. Vi kände lätt igen varandra och rätt snabbt föll vi nog in i ungefär samma roller som då – var och en betedde sig nog ungefär som då, antingen det beror på att man är sådan eller att det beror på att man förväntas vara så.

Hur som helst  hade vi roligt och det var nog skälet till att en del låtar fick helt nya betydelser dagen efter. Eftersom jag för tillfället är besatt av The Birthday Massacre så var jag en stund säker på att låten ”Nevermind” handlade om skolkamrater. Vilket den nog inte alls gör (läs texten här)… ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” har dock allt med skolkamrater att göra. Fast inte handlar den om Karlskoga, inte om att trivas med klasskamrater och inte är det någon partylåt. För i ärlighetens namn finns det bara en enda koppling mellan den texten och oss: den handlar om någon som tog studenten 1989 (hade Jocke Berg skrivit den i år hade den hetat ”Mannen i den vita hatten (20 år senare)”). Fast min gissning är att Jocke Berg inte kommer att organisera någon klassåterträff i år, jag tror han hör till den där skeptiska gruppen…